14 februari 2011

Viktnedgång, stödsondning och hur går det till

Idag var vi på avd 334, gastro-enheten, på Östra. Vi träffade vår dietist M samt kontaktsköterska C. Det blev vägning och mätning.

Frida hade gått ner ännu mer i vikt och ligger nu på 6,89kg.

Den senaste veckan, eller egentligen veckorna, har Frida sovit väldigt mycket. Hon sover oftast 4 timmar per dag och sen hela natten 19:30-07. När hon inte sover är det oftast matningsförsök. Och den lilla tid som blir över, får hon leka... Det blir inte alltid så mycket tid över.

Alltså. Frida behöver mer energi. Så att hon får mer tid att leka och utvecklas. Energi får man genom mat. Mat vill hon inte äta frivilligt, alltså måste vi börja sonda igen. Men vi gör en slags kompromiss igen. Vi stödsondar nattetid.

Vi sätter in sonden när det är läggdags och drar ut den igen efter nattmålet vid 02. Däremellan ska Frida ha fått i sig 300ml välling.

Det låter säkert väldigt enkelt att bara "sätta sond". Det ÄR enkelt, i teorin. In med en slang i näsan ner i magsäcken. Tjoff, fort var det gjort.

Men i praktiken är det inte lika enkelt. Frida hatar det. Så klart. Hon blir fasthållen och sen tvingar en av oss in en slang i hennes näsborre. Efter ett par centimetrar tar det stopp, då är slangen nere i halsen och Frida måste svälja för att vi ska kunna få ner den längre. För att få Frida att svälja blåser vi henne, ganska kraftigt, i ansiktet, så att hon kippar efter andan och då sväljer. Tänk er att bli fasthållen, ha en slang i näsan som ligger och kittlar i svalget och sen försöker den du älskar och litar på mest av allt, dessutom göra så att du tappar andan. När vi sen kommit så långt så upprepas den senare blås-proceduren ett par gånger för att sen sista biten "bara mata på". När sonden är på plats, ska man kolla att den ligger rätt. Ibland kan den hamna för högt, för långt ner eller i lungan. Ibland kommer den ut genom munnen efter första blås-proceduren. Då får man börja om.

När man kollar att sonden ligger rätt så tar man en spruta och suger upp från slangen, det kallas att "backa" sonden, eller aspirera... Sen tar man fram ett lackmuspapper och sprutar ut det man får upp, på pappret. Blir det rosa är det okej. Blir det ingen färg alls, ja då börjar man om... Oftast brukar den ligga rätt när vi väl fått ner den men ibland tar det några försök att komma förbi svalget.

Så detta ska vi alltså göra, varje kväll i åtminstone två veckor framöver.

Ändå känns detta lite bättre än att behöva ha sonden dygnet runt. Sist vi hade det blev ju Frida mer och mer beroende av den. Hon började kaskadkräkas dagligen och fick magsår...

1 kommentar:

  1. Jag blir på riktigt lite svimfärdig när jag läser detta. Lilla Frida, och stora lilla föräldrarna att behöver göra detta.
    Kram!!!

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!