3 mars 2011

Sondningen

Stödsondningen och att sätta sonden har blivit vardag. Vi har fått in rutinen och det funkar. Även Frida har accepterat läget och i föräldrahjärtat känns det både skönt och jobbigt. Skönt för att hon inte längre gråter när vi sätter sonden, bara första stunden när vi lägger henne på bordet och hon förstår vad som ska hända. När sonden har kommit ner i svalget så lugnar hon sig och sen ett par kvällar tillbaka så behöver vi inte längre blåsa henne i ansiktet. Hon har lärt sig att hon ska svälja. Hon är så tålig och hon är så tapper. 

Visst är det skönt att hon inte gråter men det känns också som att hon på ett sätt resignerat. En ettåring ska faktiskt gallskrika när de får något instucket i näsan och ner i halsen. De ska faktiskt få göra det, de ska inte behöva tåla det. Och föräldrar ska inte behöva kunna sätta en sond. Faktiskt. 

Men nu är det som det är.

Tejpen har gett lite sår på kinden. Vi smörjer på dagen och försöker undvika att tejpen kommer där på natten. 
Frida fick den här fina pyjamasen efter jul. Den är specialsydd av Ida på By Lelou. Den har extra smala muddar vid fot och arm samt, det bästa - hällor för sonden. :)
 Mycket praktiskt! 
 Frida har en annan version på hur sondningen ska gå till. Vi är inte överrens.  
 I sprutan finns alltså vällingen, Infatrini, som Frida får.
 Vi sprutar in 25 ml på 3 min, dvs ca 8ml/minut. Hon får 130ml kl 19 och 23 och vid 02 så ger vi 50ml. 
 Frida är oftast nöjd att sitta i matstolen under proceduren, bara hon får ngt att pilla med. 
Nattmålet ger vi henne i sängen, hon sover sig oftast genom matningen men vaknar till när vi tar bort tejpen och drar ut sonden. Som tur är så har hon, hittills, somnat om bums. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!