20 maj 2011

Funderingar, del 2

Jag har funderat en hel del på hur det kunde gå så här med Frida... Allt var ju så lovande när vi väl kom hem från sjukhuset. Frida dippade lite på kurvan i juni men med lite nattamning så var vi snart i fas igen. Smakportionerna funkade ganska okej som jag minns det. Hon var inte lika glupsk och intresserad som Bella var men man ska ju inte heller jämföra...

Den där förkylningen. Den där perioden när hon knappt åt. Jag minns att det var väldigt mycket tumsugning och att hon var väldigt spak. Men behövdes verkligen sondmatningen? Och hur kunde det bli så länge? Jag minns att Hjärtmottagningen ville få upp henne i vikt, i och med att hon dippat ner till nedersta kurvan, och att vi skulle prova ta bort den när vi kommit upp en kurva. Eller var det att vi skulle vänta ut förkylningen som sen inte gick över förrän i januari? Jag vet inte. Jag fattar inte hur det kunde bli så här egentligen. Varför fick vi inte mer hjälp då, i början. Det känns som att det hade varit enklare om vi verkligen hade fått hjälp snabbare. Inte bara råd om att prova olika feta delikatesser, utan riktig hjälp.

De borde ha lagt in oss på sjukhuset och i första hand gett Frida dropp för att se om det hade räckt för att få henne att piggna till. Få henne att börja kissa igen. Få henne att orka hålla sig vaken länge nog för att äta.

Hjälpt oss där och då med matträningen. Inte låta det gå så här överstyr.

Ja, jag skyller på sjukvården. Det är ju de som har sett sånt här förut. Jag hade aldrig varit med om det förut. Jag visste inte hur jag skulle hantera ett barn som inte ätit på flera dagar, som slutat kissa, blivit insjunken och bara ville sova.

De kommer smygande, de där skuldkänslorna. Det känns som att vi skapade ett sondberoende. Skapade en ätstörning.

Samtidigt så vill jag ju verkligen inte tro att vi kunde ha undvikit det. Att jag, som mamma, har gjort att det har blivit så här på grund av oro eller okunskap. Det är jobbiga tankar.

Jag minns att jag har tänkt så här förut. I januari, när vi slutade med sond förra gången. Jag minns att jag i mitten av februari när Frida var illa däran igen tänkte att "nej, jag överdrev inte förra gången, det var så här jävligt det var då också".

Och likaväl tänker jag så igen. Känner så igen. Skuldkänslorna.

Jag tänker på vad som skulle hända om Frida blev så där dålig igen. Jag har svårt att tro att vi den här gången INTE skulle stå på oss och kämpa vidare ändå. För nu vet vi konsekvenserna av sondandet. Vi vet att varje gång vi har börjatsonda så har det varit med intentionen att bara få igång henne igen men i själva verket har det resulterat i att hon har slutat äta helt och hållet samt börjat kräkas. Det är ju ett beroende, precis som med alkohol/droger/anorexi.... så går det ju inte att bara "prova en gång" för snart är man fast, igen.

Och jag skulle bli så jävla förbannad om gastro skulle säga att vi skulle börja sonda igen för att Frida slutar äta. Det är en så otroligt enkel lösning - för dem. Jag är så frustrerad på att de inte har hjälpt oss mer. Det enda vi gör där nu är att väga Frida och så kanske sköterskan eller dietisten säger "har ni provat avokadoröra - det är ju fett och nyttigt!" och så säger vi "nej, det har vi ju inte" och ilar till affären och provar. Men såklart funkar det inte. Det finns ingen universallösning.

Jag oroar mig mycket för vad de ska säga om Frida inte vänder i vikt snart. Hur länge får vi försöka? Det skulle verkligen vara helt absurt att börja sondmata Frida igen. Och hur viktigt och bråttom är det att hon går upp i vikt? Är det inte viktigare att vi får ordning på ätandet? Jag vet inte. Men det jag känner och det N känner är att så länge Frida är pigg och (i det närmaste) sig själv så fortsätter vi (ja, jag vet, jag har sagt ett antal gånger förut... men det är mitt mantra). Vi tittar på Frida inte på de där hemska siffrorna i matboken.

Så visst har vi lärt oss mycket på den här resan. Men vad skönt det skulle slippa ha lärt sig den hårda vägen.

Jag har inte bloggat så mkt på sistone för att jag har inte riktigt vetat vad jag känner, vad jag tycker, vad jag vill förmedla... Jag vet fortfarande inte. Och det hänger ju ihop med allt som händer just nu. Jag vet inte hur det är med Frida och maten. Jag får ofta frågan hur det är med Frida och jag uppskattar det verkligen men det är så svårt att svara på frågan. För jag vet inte. Hon äter inte tillräckligt men hon är utan sond och hon är glad för det mesta.

Förresten, när jag ändå är inne på det besvärliga, så har vi haft förjävliga mornar den här veckan. Frida har varit skitjobbig - gnällig, ledsen, arg... hon har inte velat ha gröt, inte välling, inte fil, inte yoggi... hon har inte velat vara i matstolen, hon har inte velat vara ur matstolen, hon har inte velat vara i famnen, hon har inte velat vara i lekrummet, inte framför teven och hon har inte velat sova. Bella har tagit det hela med ro medan jag har varit rätt svettig. N har sovmorgon tills jag och Bella sticker till dagis (lyllos :). Imorse var faktiskt första gången jag blev riktigt irriterad på Frida. Jag fick nog och tog vällingflaskan och en skrikande skitunge, gick upp till N och slängde in barn och flaska till honom och sa att nu orkar jag inte mer. Hehe.

Första gången jag blev arg på Frida. Första gången, på 15 ½ månad. Då förstår ni kanske lite i vilket undantagstillstånd hon lever i...

När jag kom hem från jobbet kom hon struttande och sken som en sol. Jag med. Vi får se om det dröjer 15½ månad till nästa gång. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att vi ska få en vardag där vi inte behöver vara så tacksamma hela tiden.

Efter det här uppiggande inlägget så ska jag gå ner till N och fredagsmysa i soffan. Vi firar 5 år som gifta idag. Eller firar och firar.... N ska springa Göteborgsvarvet idag så han sitter med en vattenflaska och tankar upp. Imorgon blir det god mat och fint vin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!