31 maj 2011

Oro vs noja

Det värsta jag vet är att vara, eller anses, som nojig. Noja och nojig är de fulaste ord jag vet. För mig är noja en obefogad oro. I min värld är det alltså en enorm skillnad på att vara nojig och att vara orolig.

Sist jag var hos kuratorn pratade vi en del om hur det började med Frida och om att jag kände att jag kanske är lite skyldig till att det blev som det blev. Kuratorn upplyste mig om att jag flera gånger sa "överdrivet orolig/överdriven oro". Och med överdriven oro menade jag underförstått nojig.

För att jag skulle förstå att jag inte var "överdrivet orolig" (dvs nojig) drog hon ett par exempel på när hon haft möte med föräldrar vars barn var oerhört undernärda/feta men där föräldrarna inte oroade sig ett dugg (dvs inte brydde sig om). Det var bra exempel som fick mig att förstå att jag agerade som en förälder ska göra när ens barn inte är som det ska, när något känns riktigt fel. Då får man oroa sig, då ska man oroa sig.

Kontentan. Det känns mycket bättre och jag känner inte längre på samma sätt att jag har en skuld i att Frida började sondmatas. Jag gjorde det jag var tvungen att göra för att min oro för Frida var så stor. Jag agerade som en förälder ska göra. Sjuksystern som bestämde att vi skulle sätta sond, rådgjorde med läkare, och kom fram till att det var det rätta. Hon agerade som en sjuksyster ska göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!