28 juni 2011

Hallå hoppet - kom tillbaka!

Jag gaskade upp mig lite igår kväll när jag hängde med mina fina väninnor. Vi pratade om allt och Frida och inget och bebisar i allmänhet och ungar i synnerhet... Det är skönt med vänner där det är okej att vara lite dämpad. Och vänner som man kan skratta med även då. För de är så roliga. Sådan vänner där man diskuterar så pass intressanta saker hela tiden så ingen ens vill gå på tjotta, för att man är rädd att missa något väsentligt. Det ger mig energi och ork. 

Herr N fick ner sonden med hjälp av förståndigt litet bus som sedan tog med sin syster in på lekrummet, stängde dörren och läste en saga för henne för att liten filur skulle bli glad igen. Lilla, stora, lilla bus. Hon har blivit så stor nu på kort tid. Förståndig och förnuftig, eller lillgammal om du hellre vill kalla henne det. Fast ganska ofta är hon fyra år också. :) Tur är väl det. 

Vi vaknade klockan kvart i två i natt både N och jag. Frida pep ynkligt och sen hördes de välbekanta kaskadkräksljuden. Vi flög upp båda två och hittade Fridisen täckt av kräks och med kräks bubblandes upp ur munnen. Lilla hjärtanet. N duschade den lilla ynkliga filuren och jag bytte lakan och pussade på lilla bus. Alla fyra kunde somna om ganska snabbt igen. 

Det var en chockstart på nattsondandet och jag kände verkligen hopplöshet i natt. Nu idag när jag har tänkt igenom det lite mer så har jag förstått att hon fick för mycket välling på för kort tid. Såklart. Hennes magsäck är ju mycket mindre nu än för två månader sedan när vi nattsondade senast. Det är exakt två månader idag, då var vi betydligt mer hoppfulla än nu. Hur som helst. I natt tar vi det lite lugnare. Trappar upp så smått. 

Idag har det varit en riktigt usel dag matmässigt, även om den började bra med några matskedar yoggi till frukost. På det viset känns det bra att hon får i sig lite mera mat i natt. Det märks att hon behöver det. Hennes tålamod tryter mycket fortare nu än för någon vecka sedan. Vi har börjat med antibiotikan nu ikväll och hoppas att magen nu gör av med maten lite snabbare.

Ikväll var det jag som satte sonden och Frida var helt ifrån sig, alldeles genomledsen. Det var sprutande tårar, rinnande svett och tappa-andan-gråt. Vissa stunder är det tungt att vara mamma. 

Avslutar ändå med lite hoppfulla bilder på den där lilla livsnjuterskan vi har här hemma. Den där lilla livsnjuterskan som bloggen handlar om. Den lilla kämpande filuren. Iförd mormors gamla klänningar samt även Holly Hobby-dockans. :)








2 kommentarer:

  1. Åh! Kämpigt... tänker på er! Och är glad att inlägget andas hopp och kämparanda, heja ni! Heja Frida!

    SvaraRadera
  2. Hon är väldigt glad och charmig och tack för att jag är en av de fina vänninorna...
    /C

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!