27 juni 2011

Hit men inte längre

Jag har en klump i magen. Jag suckar och suckar. Biter ihop. Funderar.

För en kort stund var jag så lättad, jag andades ut. Det var när vi vägde Frida. Hon hade gått upp i vikt, från 7455g till 7610g, dvs +155g. Både N och jag andades uuuuuuuuuut och blev så glada. Vi kramade och pussade den där lilla filuren och kände att 'fasen vad skönt, nu har vi köpt oss några veckor till'!! Frida var också så glad, hon fnissade och storskrattade om vartannat.

Jag var så glad att magkänslan hade fel. Jag trodde att Fridas vikt skulle vara den samma som sist. Jag trodde inte på nedgång men inte heller på uppgång. Jag var så glad att jag hade fel. Så glad och så lättad.

Vi fick vänta en lång stund innan vi till slut fick komma in till läkaren, dietisten och sköterskan. När vi till slut kom in gjorde vi det glada i hågen, lite nervösa men mest glada. Läkaren började med att säga att hon gärna hade velat visa hur Fridas kurva ser ut men att systemet inte funkade. Jag började ana oråd.

Hon fortsatte med att säga att vi har kämpat så väldigt, väldigt bra men att nu räcker det tyvärr inte längre. Frida måste börja få i sig mer mat så att hon börjar växa igen. Fridas kropp behöver det. Fridas skelett behöver det. Fridas muskler behöver det. Fridas hjärna behöver det. Det. Mat alltså. Näring. Vi har kommit hit, men vi kommer inte längre. Hur mycket vi än försöker, hur mycket vi än kämpar. Hit men inte längre.

Doktorn pratade om knapp och om sondande. Att vi först ska mata vanligt och sen sonda upp till den gräns vi bestämmer. Vi föreslog att vi börjar med nattsondande. Låter dagarna få vara som de är, ett tag till. Börjar med pumpen på natten och hoppas att det räcker. Framför allt, hoppas att det inte inskränker på dagsintaget. Läkaren tyckte att det var en bra idé. I natt börjar vi. Sätter sond igen. Använder oss av pumpen och låter lilla filuren få i sig 300ml extra.

I övrigt fick vi svar på scint-undersökningen (eller ventrikeltömningen som man också kan säga) som visade hur snabbt magen tömmer sig. Det visade sig att Fridas mage och tarmar tömmer sig lite långsammare än normalt. För att påskynda tömningen kan man ge lite, lite antibiotika så det ska vi också börja med. Troligen. Frida fick göra ett EKG först för att kolla att det såg bra ut och om det gör det (det gör det mest troligt) så ska vi börja med det.

Nu sitter jag här på jobbet och ska försöka ta tag i det som måste göras. Släppa oron. Få bort den där klumpen i magen. Hoppas att tårarna snart slutar bränna bakom ögonlocket.

För jag förstår ju. Jag förstår. Men jag vill inte.

4 kommentarer:

  1. Så tråkigt att ni måste börja med sonden igen som ni kämpat sådant för att slippa.

    Jag hoppas att du känner dig bättre till mods ikväll! Tänker på er och tycker det är så orättvist att ni måste kämpa så!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Styrkrkramar till er!!!! Tänker på er! Hela tiden!

    Kram Åsa

    SvaraRadera
  3. Usch, nu får jag en tår i ögat. Vilken skit. Filuren och ni är värda lite medvind och jag hoppas att ni får det med nattsondandet, som förhoppningsvis bara blir en kortvarig kräkfri skjuts i rätt riktning.
    Heja heja!

    SvaraRadera
  4. Tack för kramar och kommentarer!!!

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!