7 juli 2011

Hopplösheten

Imorgon är det dags att väga igen. Hopplösheten knackar på dörren, samtidigt som den försiktiga Semestern. Vi försöker artigt men bestämt säga till Hopplösheten att dra dit pepparn växer samtidigt som vi ber Semestern att stiga på. Kom in, kom in och ta med dig Hoppet och Aptiten som står långt där borta. Ser du dem? Jaså inte. Jaja, men kom in du i alla fall. Semestern står och tvekar en stund men ursäktar sig och börjar gå igen. Efter ett par meter vänder den sig om och lovar att komma tillbaka igen imorgon. Då med värme, buller, bång, hopp, ork och aptit. Ja, men då är du välkommen imorgon. Vi längtar. Typ.

Ni vet ju vad vi har tänkt göra på semestern, det är klart att det inte är vår roligaste semesterplan hittills. Det är både en massa nujävlarimig och en massa hjääääälp, tänk om det inte funkar. För det går ju helt klart åt helt fel håll för lilla F. Dagsintaget fortsätter att minska. Och jag bävar för vad de ska säga imorgon, om hon inte har gått upp i vikt. Axlarna är uppe vid öronen igen och andningen går mest inåt.

Vi försökte prata om morgondagen, N och jag, men det går liksom inte. Det går inte att förbereda sig på vad vi ska säga om hon inte har gått upp så mycket, som hon ska. Det går liksom inte att tänka den tanken fullt ut, utan att bryta ihop. Utan att Hopplösheten kommer rännandes.

Gah. Jag är negativ. Hon kan ju faktiskt ha gått upp. Hon borde ju ha gått upp. Det kan ju faktiskt vara fel på hjärtmottagningens våg. Vi får helt enkelt vänta och se. Blä.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!