5 juli 2011

Ultraljud på filurhjärtat

I förmiddags var vi på Hjärtmottagningen och kollade filurens hjärta. Det var en ny läkare, igen, som vi gillade skarpt. Han var väldigt fascinerad av Frida som var lugn som en filbunke. Emellanåt var han tvungen att sluta undersöka henne och bara titta på henne och sucka nöjt "en så'n cooling, en så'n liten cooling". Klart vi gillade honom :)


Lite underhållning behövdes en kort stund när ultraljudsstaven är under hakan. 

Syremättnaden var denna gång uppe i 98% vilket först kändes bra eftersom det var 95-96% de senaste två gångerna. Men dr M förklarade lite snabbt att det beror på att det är en klaff (eller liknande) mellan kamrarna som läcker lite och därför kan det blir högre om frånflödet är högre (jag erkänner att jag inte hänger med fullt ut men jag tolkar det som att syremättnaden varierar en hel del, i de övre regionerna, och det är varken bra eller dåligt, utan det är bara så det är, på Frida). 

Dr M sa att hjärtat såg i princip likadant ut som för två månader sedan. Det var samma frånflöden och det såg stabilt ut. Vi ska därför få vänta hela tre månader till nästa ultraljud - vilken semester. Men som alltid så avslutar läkaren med "men om hon blir blå så får ni ju ta kontakt med hjärtmottagningen". Jodå, det ska vi nog göra...

N och jag hann med en lunch efter besöket och på vägen dit luftade vi våra, egentligen, omedvetna farhågor/förhoppningar.
Jag: Jag hade hoppats att läkaren skulle säga att "oj, här är det ett pyttelitet fel, det fixar vi snabbt och lätt med lite medicin, förmodligen kommer hon att börja äta nu"... fast det är ju också väldigt skönt att allt ser bra ut.
N: Jag hade hoppats att han skulle säga "allt ser bra ut, nu prövar vi att ta bort alla mediciner så ska ni se att hon börjar äta igen"...
På något vis tycker jag att N:s förhoppning var lite sundare än min, jag tror att jag ska anamma den i stället. :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!