24 oktober 2011

Pressen & det normala

Idag var jag ute och sprang. Det var tredje gången på en vecka. Träningspasset innan det var för nästan två månader sedan. Det har varit för mycket, jag har varit för trött, jag har inte haft lust... Vanligtvis tränar jag 2-4 gånger i veckan och emellanåt blir det promenader också. Men inte i höst.

Lite har det säkerligen berott på tröttheten. Men mest tror jag att det beror på den press vi lever under. Det finns inte tillräckligt med energi. Viljan att ta ut mig, pressa mig, den är fortfarande borta. Vi får se om den kommer tillbaka. Just nu är jag glad att jag tagit mig i kragen och gett mig ut. Jag är glad att jag inte vände om efter 100 m första rundan, eller efter 500 m den andra rundan... och att jag inte la mig ner och grät någon av gångerna, fast jag hade lust. För att det var så jobbigt. Och tråkigt. Och tungt. Idag, idag kändes det äntligen bättre. Jag ville varken ge upp eller börja gråta, men inte heller ville jag springa särskilt fort, särskilt långt eller ta i särskilt mycket. Men det var helt okej och efter kvällsfikat känner jag mig belåten, och jag är trött i ben och kropp - på ett behagligt sätt. 

Jag märker på andra sätt också, att det här tar på krafterna. Jag glömmer födelsedagar och möten, jag träffar gärna vänner men är sällan den som tar initiativet, jag blir helt slut om jag har varit borta en helg, flängt en dag eller bara haft mycket på jobbet. Jag gråter så fort jag läser/hör om barn som far illa, är sjuka, inte äter. Vi är så många som kämpar med en vardag som inte är som andras. 

Pressen finns där hela tiden, fast jag försöker låtsas som inget. Jag försöker låtsas att Frida är som vilken unge som helst. Jag försöker tänka att okej, hon har ätit kasst idag, då äter hon bättre imorgon. Jag försöker låtsas att jag vet bättre än läkarna; att Frida inte alls är varken i svälttillstånd eller undernärd. Men visst pirrar det ändå till i hjärtat vid tillfällen som nu, hon vaknade av sig själv och ville ha välling. Jag hör hur hon smackar där nerifrån, smackar på vällingen som N har fixat till och nu får ge henne. Det är fortfarande en ynnest att få ge henne välling, att få ge henne när hon vill ha. Men det är inte lika förkrossande när hon inte tar, vi vet att vi får nya chanser. Vid sådana tillfällen, som nu, då går det inte att låtsas att hon är som alla andra, det är alldeles för fantastiskt för att vara normalt... 

6 kommentarer:

  1. Åh vad jag känner igen mig. Just nu är jag inne i en lite ljusare period, men glömskan är hemsk. Jag håller just nu på och fajtas med sjukan om att göra en ordentlig utredning gällande neuroborrelios. Vi får väl se hur det går. Ska alla fall till sjukan på måndag för en neurologisk undersökning av pyret :-( Som om inte allt det andra räcker!

    Ikväll fick jag i alla fall se en glad liten 3åring som NJÖT av att slicka på en glasspinne! Även några popcorn slank ner. LYCKA!
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Camilla - popcorn och glass! Det låter bra mycket mysigare och godare än undersökningen. Håller tummarna att det går bra!

    LML - :) kram

    SvaraRadera
  3. Fina fina ni. och fantastiska Frida! Heja! KRAM!

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!