17 oktober 2011

Uppgiven.

Vi hade en fin helg i Stockholm, lilla bus och jag. Filuren var hemma och tog det lugnt med pappan. Bella och jag träffade kompisar, njöt av sol och vackra löv men frös i kalla vinden, fick både grillad varmkorv och älgfärstacos, åkte tåg, pendeltåg, tunnelbana och promenerade en hel del.

Det är skönt att vara borta. Det är jobbigt att vara borta. Jag tvingade N att skicka rapporter om matintag. Efter en skral dag på dagis började det bra. På fredagskvällen ville hon ha välling vid två tillfällen. Lördagen började bra med en stor flaska välling men sen blev det just inte så mycket mer. Igår kväll när vi kom hem hade hon ätit lite välling, lite smoothie och två nötkräm. Det är inte så mycket. Det blir inte bättre. Det kändes ju som att det vände ett tag och nu är vi tillbaka igen på den låga nivån. Vi har försökt att ta ett steg tillbaka. Vad har vi att förlora? Det känns som att vi redan har förlorat.

Jag pratade med sköterskan i fredags eftermiddag. Jag ville höra mig för hur de resonerade om Frida inte hade gått upp i vikt. Sköterskan sa att med allra största sannolikhet så kommer läkaren då att tvinga/rekommendera oss att sonda. En del av mig vill bara lägga mig ner och gråta. En del av mig vill gömma mig, och Frida. En del av mig vill bara ge upp. En del av mig vill skrika ut min frustration - över läkaren, över systemet, över Frida.

Jag är rådvill, gråtmild, trött, uppgiven. Jag vill bara vara hemma. I stället väntar en jobbresa och ännu en natt borta.

6 kommentarer:

  1. kram! kram! åh. jobbigt. men ni kommer klara det!

    SvaraRadera
  2. Åh, vad jag önskar er att det vänder ordentligt! Nu! Gör det inte det... önskar jag er lugn och frid i de beslut som NI fattar! Vilka det än må vara....

    SvaraRadera
  3. Så hemskt att kastas mellan hopp och förtvivlan. Vi tänker mycket på er!!! Stoora kramar från Invik!

    SvaraRadera
  4. Jag tänker på er och skickar så mycket kraft som bara är möjligt till Frida Fighter och er allihop!! Tummar hålls! Stor kram//A. Biller

    SvaraRadera
  5. Tänker på er och känner med er. Försök att tänka på de framsteg hon har gjort när det känns som tuffast -då kanske ni får ytterligare lite kraft att kämpa vidare. Kramar!

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!