22 november 2011

Hullerombuller


Jag skrev ju att jag skulle pausa bloggen men nu sitter jag på en buss och har helt plötsligt två timmar att fördriva. Skulle ha landat i Borlänge 8:55 men landade i Örebro 9:45 i stället. Så kan det gå.

Bäst att ta tillfället i akt och se om jag kan få rätsida på saker och ting. Det är många känslor och tankar nu, på ett annat sätt en tidigare. Nu finns det plats för annat än att bara böja ner huvudet och kämpa, strida, orka. Nu bubblar andra känslor upp, andra frågor.

Lättnaden att vara på andra sidan slåss med rädslan för att det har gått för lätt. Snart kommer bakslaget. När jag tänker så, att det har gått ”för lätt”, då kommer förnuftet in och säger ”nåja vännen, så värst lätt har det väl ändå inte gått?”. Förnuftet skickar upp tankar på en håglös Frida, som bara suger på tummen och vill sova, som inte har någon energi, som inte behöver bytas blöja på eftersom de alla är torra, tankar på blöjsnibbar som går omlott och blöjor som glipar nertill för att låren är för taniga, tankar på vågar som visar låga vikter och tankar på en Frida som ratar flaskan, kletar med nutella, kastar gröten på golvet och som bara vill ha vatten.

Ungefär där, när det känns för jobbigt. Då byter förnuftet riktning och tänker på blöjsnibbar som faktiskt nästan inte går omlott längre och blöjor som inte glipar vid låren, på välling som slukas och nutella som älskas, på alla två-ordsmeningar, klätterfasoner, hoppträningar och springiga ben. Då känns det bra igen.

Sen kommer sorgerna. Det finns lite olika att plocka bland. En är att Frida inte har varit helt och hållet vår det senaste året, sjukhuset har tagit för stor plats. En annan är sorgen över att Bella ännu inte har fått ge Frida välling. Det är ju det storasyskon ska göra. Det är en lyx förbehållen dem. Det gjorde jag med min lillasyster. Jag kommer kanske inte ihåg det på riktigt men jag har sett det på bild och jag tycker mig minnas stolthet och hur mysigt det var. Förut var det sorgen att själv inte få ge vällingen, nu kommer sorgen över att Bella inte heller har fått göra det. Hon har försökt ett par gånger men Frida har inte velat. Snart ska vi prova igen. Ett mål, ett vällingmål.

Det kommer tankar på hur jobbigt det har varit. På hur jobbigt Benjamins familj har det just nu. På lilla V som också ska få lära sig äta men där metoden över hur det ska gå till hittas på allt eftersom, på grund av att läkare inte vill erkänna att Graz metod fungerar. Jag tänker på hur många som ber för sina barn, frågar efter mirakel, sjunger kämparsånger, håller tummar & tår… Hur många som bara orkar fokusera på sina barn men som inte vågar känna efter hur de själva mår, av rädsla att börja man gråta, så kan man inte sluta.

Jag försöker tro att jag är på andra sidan. Jag svarar glatt ”bra!” (med utropstecken och eftertryck) när folk frågar hur det går för Frida. Det går bra, det går bra, det går bra. Och det gör det. Om man jämför med hur det har varit. På dagis säger de att hon nästan äter lika mycket som de som äter minst gör, jag tror att vi tycker att det är väldigt positivt. Men jag vill ha mer. Jag vill ha en kvällsrutin. Jag vill att hon ska vilja ha välling varje kväll innan hon ska sova, vare sig hon har ätit middag eller ej. Jag vill att det inte alltid ska behöva gå flera timmar innan hon blir hungrig igen. Jag vill sluta behöva räkna efter och kalkylera ”om jag ger henne välling/yoggi nu… då blir hon kanske hungrig innan sovdags… men om jag väntar så kanske hon äter mer… fast då vill hon nog säkert inte ha vällingen innan sovdags… fast då kanske hon vaknar…”. Hjärnspökena finns kvar. Jag försöker driva dem på flykt.

Jag är lättad. Jag är glad. Jag tror att det här går vägen.

Den mest slitsamma perioden var i höstas. Kräktorkningar i all ära men pressen från läkaren slår det mesta. Pressen och misstron. Det upplevda hotet att ”om Frida inte går upp i vikt måste ni börja sonda, annars anmäler vi er till socialen”, slår det mesta. Under den här perioden hade jag dessutom väldigt mycket att göra på jobbet. Väldigt mycket blev ännu mer eftersom jag under sex veckor fick ta över en kollegas tjänst. En tjänst som inte alls liknar det jag vanligen gör, men som var intressant och givande men också energitagande.Flera gånger var jag på väg att ge upp. Bara lämna allt och gå hem. Samtidigt vabbade vi två dagar per vecka och jag sökte/söker jobb eftersom mitt vikariat går ut i januari. Nu när jag är på andra sidan förstår jag inte hur det gick, eller varför jag inte struntade i allt och gick hem. Sjukskrev mig. Samtidigt så är det ju så fantastiskt bra med jobb. Det är skönt att få tänka på annat, att vara tvungen att tänka på annat. Träffa andra.

Så här håller jag på. Fram och tillbaka. Njuter och ängslas. Jag gissar att vissa är benägna att kalla det livet.

Jag ska ju blogga om Graz också. Det kommer, i nästa tidslucka. Annat kommer också. Det kanske finns de som trodde att bloggandet skulle ta slut när Frida börjar äta, men jag får se. Än så länge behövs den, än så länge behövs ni. 

*) för de som undrar kan jag meddela att jag ankom slutdestinationen 4½ timme senare än planerat. 

5 kommentarer:

  1. Tack för ditt inlägg. Ni som gått lite längre på denna väg är min livlina! Och skriv om Graz, det är viktigt. Det ska jag också göra så småningom!

    SvaraRadera
  2. Skulle ha varit kul att ses i Borlänge, men får se till att försöka få ihop en dejt runt jul!

    Vill ju kläkrama å klämma på dig, Bella å Frida.. ja Nicke får klara sig utan klämmandet... det kan du få stå för ;)

    SvaraRadera
  3. Ja så är det ju... -man träffar på olika sorters sorger genom livet. Men jag tycker du formulerade det så bra en annan gång; "det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det blir bra ändå". Kram på dig!

    SvaraRadera
  4. Fäller en tår igen, både i glädje och sorg. Känner igen mig så otroligt mycket. Kram

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!