20 januari 2012

Tripp trapp trill

I onsdags kväll när vi höll på att avsluta kvällsmaten trillade Frida ner från tripptrappstolen. Hon stod upp, som hon ofta gör. Vi säger ofta till henne, så klart. Men ibland går allt för fort och ibland har vi sagt till så många gånger att vi förstår att det är ingen idé att tjata mer, det krävs andra metoder.

Hur som helst. Mormorn som hade varit på besök sen i lördags hade just blivit skjutsad till tåget och makeN hade precis gett sig ut på kut. Frida stod upp och sträckte sig efter något och tappade helt plötsligt balansen och faller handlöst i golvet. Jag ser allt i slowmotion och får snabbt upp henne. Jag hinner se att hon slår i sidan av huvudet i matstolens fot/ben. Men hon gråter på en gång. Ni vet, gråter så där så hon tappar andan. Men jag är glad att hon gråter, det betyder ju att det har gått bra.

Jag tröstar och hör att hon lugnar sig. Vi sitter i soffan och hon jag märker att hon är tagen. Plötsligt ulkar hon lite, som att hon mår dåligt. Hon kräks inte, men ulkar ett par gånger. Jag går ut i hallen, där det är bättre ljus, för att se hur hon ser ut. Frida var alldeles gulblek. Vaxfärgad. Det har hänt en gång tidigare, då hon också slog i huvudet, och då gick det över på några minuter. Frida är ganska spak så jag känner att det är lika bra att jag ringer 1177 och hör vad de tycker. Det är telefonkö men efter 10 minuter får jag prata med en sköterska. Frida är då fortfarande lika blek och sköterskan säger att om barnet slår i tinningen så ska man alltid åka in.

MakeN har såklart lämnat sin mobil hemma, men jag vet att han kommer inom en halvtimme, så medan vi väntar klär jag på Frida. 30 minuter efter fallet börjar Fridas färg återvända och när maken kommer har Frida normal ansiktsfärg igen. Jag har ju tidigare berättat att jag är rädd för att anses som nojig... så jag tvekar om jag ska åka in men så skärper jag mig och packar in Frida i bilen. Jag tänker att det gör ingen skada att åka in, även om det är i onödan, men att inte åka in... det kan göra mer skada.

Undersökningen går snabbt. Läkaren kollar reflexer, lyssnar på hjärta och Frida får gå några steg för att visa att hon har balansen i behåll. Läkaren säger att allt ser bra ut men han vill att vi har Frida under observation under natten och är hemma med henne dagen efter. Om hon börjar kräkas, tappar balansen eller verkar må dåligt så ska vi åka in akut.

Men allt gick bra. Det var ingen fara. Det enda som syns nu efteråt är ett blåmärke på... magen. :) Under det dygnet jag hade extra koll på Frida tänkte jag väldigt mycket på Lilla P. På hur ett gäng kräkningar visade sig vara en hjärnblödning. På hur bra det är att ibland åka in till sjukhuset, även om man själv kanske egentligen inte tror att det är så farligt. Eller hur bra det är att lyssna på instinkten som säger att något inte är helt rätt.

Lilla P:s pappa berättar om den här tiden på ett oerhört gripande sett. Han vågar skriva om rädslorna, känslorna, det onämnbara. Jag gissar att du kommer att krama om dina små skitungar ännu hårdare när du läst hans berättelse om PAL - P på Astrid Lindgren. För dig som inte orkar läsa, eller inte kan bärga dig, så kan jag berätta att P idag är en frisk och glad tvååring med några fler ärr i ljumskarna och huvudet än vad som är brukligt. P blev förresten utskriven från sjukhuset samma dag som Frida på riktigt vände i vikt, dvs i mitten av oktober. Inte på något vis jämförbart men en fantastisk dag likväl.

3 kommentarer:

  1. Småtjejerna. Sitter på Bostons flygplats och längtar hem efter min familj. Efter lilla P, efter K. Blir tårögd. Vad skönt att det gick bra. Kram

    SvaraRadera
  2. Kan tänka mig det. Längtandet alltså. Kan tänka mig att det längtas där hemma också. :) Snart är KPML helt igen! Kram

    SvaraRadera
  3. Tack! Läste på jobbet i veckan och blev tårögd, läste om nu och blev tårögd. Vilket år. Skönt att det gick bra med fallet.

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!