3 februari 2012

Tips, råd, förmaningar....

Det här med tips angående krånglande matsituationer. Det är lite dubbelt. Lite som att ta råd från en nykter alkoholist. På ett sätt är säkert råden fantastiska, men ett annat sätt att se det är ju att råd inte alltid hjälper, man kan trilla dit ändå. Det är inte alltid man är mottaglig för råd och det är inte alltid råden funkar på någon annan.

Jag känner mig lite som en nykter alkoholist eller jaa... kanske inte just det men som en som håller på att friskna till från något beroende. Jag kan fortfarande bli väldigt besatt av matsituationer även om jag inte visar det. Jag har för det mesta stenkoll på hur, vad och hur mycket andra barn äter. Jag vet hur deras föräldrar matar och jag ser förstås vilka fel alla andra gör. För jag tror mig ju veta den enda, sanna vägen... Ironi mitt i sanningen.

Jag har dock blivit bättre, mycket bättre. Jag får inte längre hjärtklappning och andnöd när andra barn blir matade. I alla fall inte om barnet äter. Om barnet inte äter och föräldern skulle börja truga, lirka, avleda, lura... då måste jag titta bort eller gå därifrån, för annars kan jag inte hålla truten. Jag tycker att det är skitjobbigt rent ut sagt. Samtidigt så förstår jag ju föräldrarnas panik. Ungen måste ju få mat! Och ju ihärdigare de försöker, ju hårdare kniper skitungen ihop munnen.

Det här är ju den vanligaste typen av matkrångel och också den enklaste att komma i från. Det är helt och hållet föräldrarna som måste släppa sitt kontrollbehov. Ta några steg tillbaka och låt ditt barn få bestämma själv hur mycket hen vill äta. Du kanske tycker att det är för lite men ditt barn tycker att det är lagom. Låt barnet få bestämma. De är nämligen så pass fenomenala att de kan det. Och äter de lite en gång, så äter de i kapp nästa gång, eller om en vecka, men det kommer. Äter barnet bara korv i en vecka så kommer hen förmodligen äta bara pasta veckan efter. Det är inte konstigt, det är inte farligt, det är inte dåligt, det är bara så det är.

Det är som sagt rådet till er som har vanliga, matkrånglande barn. Oftast följer de här barnen sina kurvor och kanske till och med ligger någon eller några kurvor över normalen. Det är inte barnet som trotsar, utan ni själva. Tänk er att någon sitter med en sked framför munnen på dig hela tiden och säger "en sked för mamma, bara en till..." eller springer efter dig med en korv i högsta hugg... eller försöker stoppa in en bananbit i munnen på dig när du gapar för att säga något. Njae, det låter väl inte så lockande va?

Men som sagt, jag förstår att det blir så. Jag har själv känt lust att göra precis så här, många gånger. En gång gjorde jag det där med att distrahera. Jag fick Frida att gapa på olika sätt och så stoppade jag in maten i munnen varje gång hon gjorde det. Jag tyckte det funkade riktigt bra tills Frida kräktes upp alltihopa. På mig. Det här var precis när hon började sluta äta. Början till slutet.

Hur som helst. För er som har barn med större matproblem. Barn som avviker från sina viktkurvor men som ändå äter, om än för lite för att gå upp i vikt. Här kommer några tips:

Små portioner - Lägg upp en fjärdedel eller ännu mindre av vad du tror (inte vad du hoppas) att ditt barn ska äta. Att få be om mer mat ger en känsla av att ha lyckats, positivt för barnet alltså.

Bekräfta - Om du kan, bekräfta barnets glädje i att äta. Tex, "Åh, det var gott med mat!" eller "Jag ser att du var hungrig." Undvik att berömma barnet för att det äter, att äta är ingen prestation, det är något som barnet måste göra enbart för sin egen skull.

Avvakta - Låt barnet signalera om det vill ha mat. Jag tyckte att det var funkade bra när hela familjen skulle äta, då satte vi oss andra och Frida fick komma om hon ville. Det ville hon alltid. Sen fick hon visa att hon ville ha en tallrik, och sen visa att hon ville ha mat. Det betydde inte att alltid att hon åt men det betydde att hon lärde att säga till. Det är svårare mellan målen, när ingen annan ska äta.

Tillgänglighet - För att barn som inte pratar ska kunna visa att de är hungriga/sugna så ska maten vara lätt tillgänglig. Den ska gärna synas. Den första månaden hade vi plockmat framme på ett litet bord där Frida fick gå och äta/leka/kladda när hon ville. Efter det hade vi Nötcrème och squeezys i en låda, som hon kunde gå och plocka från.

Distraktion - Det är inte barnet som ska distraheras utan du själv. Kan du inte låta bli att stirra på ditt barn när det äter, för att se hur mycket hen äter, gör något annat. Det här tycker jag var det svåraste. Jag ville ju ha kontroll på vad hon fick i sig. Jag fick rådet både från 334 och notube att göra något annat undertiden, t ex plocka ur diskmaskinen eller surfa på mobilen... Det är ju svårt om man måste mata barnet. Försök fastna i en bok så att barnet måste påkalla din uppmärksamhet så fort den vill ha en tugga till. På så sätt, får barnet en chans att lära sig att säga till. Jag sms:ade, surfade, pratade i telefon, städade, fotade... I början kändes det ju helt fel eftersom man blir itutad på BVC att "måltiden är inte bara mat utan även gemenskap och glädje, ät gemensamt hela familjen och tänd ljus och gör det riktigt mysigt"... men glöm det.

Positivt tänkande - Också väldigt svårt och kanske inte möjligt på en gång men försök att se vad ditt barn faktiskt äter. Undvik att tänka "idag åt hen INTE upp korven/tog hen INGEN välling/hen ville INTE äta mellis" utan se det som faktiskt blev. Idag åt hen 3 makaroner och drack 1 dl välling. Glöm det som inte var. Något är bättre än inget.

Men jag vet som sagt inte. Det finns så mycket att säga och skriva om det här och ändå tror jag att man på något sätt måste komma djupare och längre än så här för att verkligen kunna ta dem till sig. Det måste på något sätt bli en livsstil, snarare än några ytliga tips.

Det här är ett svårt inlägg att skriva. Det är lätt att trampa på någons tår. Det är lätt att tro att jag bedömer, eller dömer, alla utifrån matsituationer, så är det naturligtvis inte. Men det påverkar mig. De flesta av mina vänner har barn och visst kan några av dem säkert känna igen sig i något av exemplen, men ingen är unik. Det här är grundat på massor av erfarenheter jag bara har sett, eller varit delaktig i, sedan Bella föddes. Innan B föddes trodde jag faktiskt att man skulle köra "flygplanet" och "en sked för mamma". Jag trodde att man var tvungen att manipulera barnen för att få dem att äta. Nu vet jag bättre. Och det gör ju ni med. :)

5 kommentarer:

  1. Hej! Tack för ett bra inlägg! Bara en liten fundering utifrån vår situation som den är nu. Vi gör ju just så som du skriver att man inte ska göra, lockar osv. Vi vet ju att det inte är det optimala, men vi tycker att det är så svårt när barnet inta kan gå. Vår son kan inte det ännu. Hur gör man då? Känns liksom lite konstigt att ställa mat på golvet som han kan krypa och ta. Hur skulle ni ha gjort? För visst kunde Frida gå när ni började med No tube? Du behöver inte svara om du känner att jag frågar för mycket:)
    MVH Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Ja, Frida gick när vi började med Notube så det är ju svårt att veta men jag skulle nog vilja säga att jag skulle ha maten så att hon hade kommit åt den krypandes. Då gäller det förstås också att hon skulle ha varit kapabel att stoppa det i munnen själv.
      Jag kan tänka mig att jag också skulle ha satt Frida i matstolen när jag tyckt att hon borde vara hungrig och sen plockat fram både mat och leksaker. Då hade hon fått chans att visa om hon var intresserad.
      Varje ålder har sina moment som är svåra. Vi var t ex rädda att Frida skulle sätta i halsen om hon sprang omkring och åt.

      Radera
  2. Av någon anledning får jag tårar i ansiktet när jag läser här. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.

    Min hjärna hänger inte med. Igår när det var slut i tallriken letade jag på golvet, under lilla rumpan, i haklappen efter de borttappade makaronerna. De gick inte att finna. De var som spårlöst borta. Så slog det mig. De var uppätna.
    Det mest naturliga fanns inte alternativ för mig.

    Igår åt V tolv pennemakaroner. Idag visade vågen så fint uppåt att sjukhuset tyckte vi kunde komma tillbaka om en månad och väga igen.

    Nu slog tårarna till igen.

    jessica

    SvaraRadera
    Svar
    1. 12 pennemakaroner! Det är som att vinna VM i 100m ju!

      Du borde också börja blogga, du skriver väldigt bra och du har en historia att berätta.

      Kram!

      Radera
  3. Jättebra inlägg. Skönt att få lite tips och råd. Som du skrev så äter Agnes bäst när hon sitter själv vid matbordet om jag tex plockar disk. Brukar räkna/mäta lite vad jag lägger upp på så vis har jag ju ändå koll på vad hon får i sig ungefär. Vi har dragit ner på sondandet på dagen nu i ca 2 veckor och hon äter betydligt bättre - ca 10 pommes häromdagen till lunchen. Erbjuder henne mat varannan timme ungefär. Inte alltid hon vill ha ngt. Ha framme kan vi tyvärr inte ha då tar bara tvillingsyrran allt ;)

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!