22 maj 2012

KärlekeN

Vi har varit gifta i 6 år nu, makeN och jag. Förlovade i 7 år. Kära i 10½ år. Vi gick i samma klass sista två åren på universitetet. Jag hade haft studieuppehåll i ett år och hamnade i hans klass när jag kom tillbaka. Jag hade inte sett honom tidigare men helt plötsligt var han där. Första lektionen. Vi skulle jobba två och två. Jag frågade om han hade några kompisar eller om vi skulle jobba ihop. Han hade inga kompisar. 

Det där första året i skolan hände det inget särskilt. Jag blev ihop med en annan, gjorde slut och blev ihop igen. N fanns där hela tiden. Han var lång, snygg och hemlighetsfull. Vi umgicks på alla fester. Satt inlåsta på toaletter och bara pratade och pratade. Och skrattade. Det blev höst och nästan vinter. Det började pratas exjobb och flyttande i klassen. N hade berättat om ett span han hade. Något jag försökte låtsas vara glad över men det gick ju sådär. I stället gjorde jag slut, igen, med dåvarande killen. N var den första som fick veta. Fyra dagar senare hånglade vi för första gången. Det var mysigt och lite läskigt. Det där med att längta efter något och sedan helt plötsligt få det. Härligt och läskigt. Jag tvivlade. Funderade och velade. En kväll skulle vi på bio. Vi promenerade och det var så där riktigt bitande kallt, han stannar till och jag tittar upp... in i hans ögon, i hans fina, fina ögon. Och bara faller. Där är han ju, tänker jag, honom som jag har väntat på.


Och nu är vi här, mitt i livet. Vi pratar och skrattar men behöver inte låsa in oss på toaletten lika ofta för att få vara i fred. Han är fortfarande lång och snygg men som tur är inte riktigt lika hemlighetsfull. Han är mitt stöd och när jag krisar så vet han instinktivt vad jag behöver. Innan jag vet det själv. Som när jag var helt säker på att Frida aldrig skulle vakna upp efter första operationen, när jag grät av djupaste förtvivlan för att jag var så säker på att hon skulle dö. I stället för att trösta mig med tomma ord så tar han min hand och säger att nu går vi och tittar till henne på en gång, och så pratar vi med dem på BIVA. Fast klockan är 4 på morgonen och vi bara har sovit två timmar.

Ni fattar va? Han är den ende. Min käraste. Han är bäst helt enkelt. 

3 kommentarer:

  1. Fint Anna! Och jag glömmer aldrig den där gången på Intersport i Linköping när du plötsligt blev så fnissig när Niklas kom :)

    SvaraRadera
  2. Själv minns det där SMS'et som tog N 1h att komponera en nyårshelg när ni var nykära (men på varsitt håll). SMS ska ju inte hetsas fram, ibland är det ett hantverk :-)

    Minns du vad han skrev?

    SvaraRadera
  3. Härligt skrivet anna!
    Jag känner igen mig en hel del i hon berättelse.
    Kram millis

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!