21 juli 2012

Flashbacks

Igår kväll hade makeN och jag barnvakt. Vi lyxade med besök på fin restaurang. Njöt av vackra och delikata rätter med tillhörande goda viner. En mycket bra kväll.

Förutom en liten parantes. Vid bordet bredvid satt en familj med en liten tös på ungefär 4 år och efter en stund anslöt en 1½-åring som hade sovit i vagnen utanför. Den lilla satt lugnt och stilla i pappans famn. Hon såg trött ut. Plötsligt ser jag hur hon börjar må illa. Hon tappar nappen och ulkar. Pappan är lugn men hittar snabbt servetten som han håller framför munnen på den lilla. Jag ser att hon mår skrutt och ulkar igen men inget kommer ut. Mamman och pappan tittar på varandra. Lite stressade, lite uppgivna och ändå vana. De går ut och jag ser den lilla tösen ligga alldeles slapp i pappans famn. Så där som Frida var när hon mådde skit, eller just hade kräkts.

Jag vet ju inget om varför tösen (nästan) kräktes. Hon kanske brukar göra det när hon har feber eller vad som helst. Jag vet bara att det kändes så väldigt likt Frida. Så likt Fridas och vårt liv under sondmatandet. Alla de där kräkningarna och nästan-kräkningarna. Allt det där som man försökte göra (som att gå ut och fika eller gå på restaurang eller shoppa) och som så många gånger fick avbrytas. Alla de där blickarna från folk som tyckte att man var helt dum i huvudet som tog med sitt kräksjuka barn ut i offentligheten. När verkligheten var en helt annat. När allt man ville var att bara få komma ut lite. Försöka en gång till - kanske, kanske hon inte kräks den här gången.

Det gjorde ont i hela kroppen. De där minnena gör ont. I vardagen finns de bara som ett konstaterande "då när Frida inte åt" men i själen finns spåren helt klart kvar. Jag visste bara inte hur mycket.

MakeN såg inte incidenten men han såg att jag reagerade förstås. Vi var tysta en stund. Det tog ett tag innan aptiten kom tillbaka och klumpen försvann. Försvann för stunden. Det var inte läge då att bli ledsen för något som inte längre är... Jag ville hellre vara glad och njuta över egen tid med makeN. Så klart ville jag det. Så jag sköt undan minnena och tittade på det jag hade framför mig i stället. När jag kom hem stod jag en lång stund och tittade på barnen som sov så gott i sina sängar. Ingen sond, ingen pump, inga slangar, inga plåster. Bara barn.

1 kommentar:

  1. Härligt att ni fick lite egen vuxentid igår.

    Förstår precis hur du reagerade på kräkningarna/nästan kräkningarna. Jag är också så där att jag mår dåligt när jag ser saker som påminner om Livia när hon var sjuk. Det är också svårt att släppa även om det inte finns något som man kan göra åt saken. Det enda man kan göra är att försöka att inte ta åt sig för det hjälper ju inte den andra familjen att man själv mår dåligt.

    Vi har en familj här nära oss som precis har förlorat ett barn. Det är så svårt att inte bli jäkligt illa berörd men samtidigt försöker jag att inte tänka på det för mycket när vi inte har kontakt med den andra familjen. Det hjälper ju inte dem att jag sitter hemma och gråter utan det är bättre att jag försöker att koppla bort/koppla av när vi inte har kontakt för att sedan förhoppningsvis kunna vara ett starkare stöd när vi väl har kontakt. Rätt eller fel, men jag tror ändå att det är så jag måste göra för att inte bli för berörd.

    Hoppas att ni får fler fina kvällar ihop snart igen och att hela familjen får en fortsatt fin sommar!

    KRAM

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!