8 augusti 2012

Ett år utan sond.

Det är ett år sedan vi sondmatade sist. Sist. Inte senast. Sist. Som i sista gången. Som i aldrig mer.

Det är många minnen kring den här perioden. Inte några mysiga minnen. Inga alls faktiskt. Allt som var positivt då, är sådana saker som varje förälder ska få ta för givet. Som att få ge sitt barn välling i famnen. Det är sådant man ska få göra, åtminstone varje dag. Det borde stå i någon lag någonstans. Det är inget som ska ske varannan månad. Det tär alldeles för mycket på vilket föräldrahjärta som helst. Jag läste det här inlägget och fick ont i magen. Även om jag var lycklig då, så visar ju bara det på hur jävligt det var. Nu är vällingen vardag för oss men Bella har fortfarande bara fått ge två gånger. Den här gången och en gång som inte fångades på bild.

Jag orkar nästan inte ens tänka på den här tiden. På hur vi jublade över en tesked nutella. På hur vi matade välling i sömnen för att filuren skulle få i sig något alls. På allt vi testade. På alla goda råd vi fick. På hur jag längtansfullt tittade på barnmatsutbudet i affären och sen suckande gick därifrån. Det var inte smaken det hängde på. Det var inte konsistensen. Det var inte färgen. Inget av det där spelade någon roll. Det som funkade en gång, funkade inte gången efter. Det går inte att förklara. Det går inte att förstå. Att ha ett barn som inte äter. Som inte vill. Som inte kan. Som inte förstår att den måste. Det basalaste av allt. Tillsammans med sömn. Det går inte att förstå. Inte ens jag kan det.

Jag har pratat med så många mammor och hejat på så många barn under den här tiden, speciellt det här året. När Frida slutade äta, hade jag aldrig hört talas om det förut. Jag visste inte att det kunde hända. Det enda jag hade hört, och trott på, var ju att "inga barn svälter ju ihjäl i Sverige idag". Och visst, det är sant. Men, jag visste inte att det var på grund av knappar och sonder. Nu har jag en hel drös med kontakter. Livsviktiga sådana. För vägen är inte rak, än. Även om Frida har tjockat på sig, så kommer mat & vikt nog vara något som hänger med en lång tid framöver. Då är det skönt att det finns andra att prata med. Jag får också mail att Fridas blogg har varit till hjälp för andra sondmatade barn. Det känns bra att vara ett stöd. Att kunna hjälpa.

I början var varje mål livsviktigt för mig. Att hon åt den där teskeden puré, smakade på nutellan.... sen blev det dagsintaget "äter hon inte den här gången, så äter hon nästa". Nu kan det gå ett par dagar med dåligt intag utan att jag oroar mig. Jag noterar, men oroar mig inte. Det går fortfarande upp och ner. Under fyra dagar vägrade hon ta välling och ville bara ha makaroner. Det fick hon. Än så länge kan hon köra rätt bra med oss. Inte lika mycket som förut men ändå, det är svårt att neka henne något.

Målet framöver får vara att ta bort konstgjorda smoothies, kaloririka pulvershakes, tillsatser i vällingen och så småningom även vällingen. Vällingen är fortfarande viktig. Men vårt mål är att slippa få mat från Landstinget. Målet är att Frida ska gå upp i vikt och följa sin kurva även med helt vanlig mat. Ekologiskt så klart. Närodlat helst. Äkta vara. Inga halvfabrikat. Vi inte där än. Men målet finns där. Målet om målen.

4 kommentarer:

  1. Fast nu när jag läste det här slutade jag att skratta. Klump i magen. Ät då lilla hjärtat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, V, lyssna på mammma... och ät då! Skruttunge.

      Radera
  2. Jag är vän till Andrea. Kan inte låta bli att följa era bloggar, ni med fd. "matvägrande" barn. kan bara snudda bid förståelsen över vad detta innebär. Hur det är och hur det känns. Det svider i hjärtat att vårt Sverige inte lyckats först detta. Vikten av att äta, inte bara överleva med näring. Tack för att du delar med dig,! / maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maria! Tack för kommentaren och kul att du läser bloggen. Det räcker gott att det finns de som försöker förstå, det räcker långt. Förståelse. Kram!

      Radera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!