12 augusti 2012

Semesterfirare

 Vi bokade den här resan i början av juni. Vädret var kasst och pengarna från skatteåterbäringen brände i fickan. Fast mest av allt kände vi att vi ville göra något tillsammans, bara vi, bara familjen. Någonting som gjorde att vi kom ifrån veckohandlingar, plockande, fixande och "jag ska bara". Vi ville göra något där barnen skulle få vara helt och fullt i fokus.

Vi funderade på att hyra stuga på Gotland, västkusten, Småland... Allt var mysigt men inget kändes rätt. Vi kände att det ändå skulle krävas städning, matlagning, handling och allt det där som är vardag. Vi vidgade vyerna och spanade in utlandsresorna. Till slut bestämde vi oss för Cypern och ett hotell med flera pooler, lekparker och aktiviteter för stora & små. Om man vill.

Vi bor i ett rum med kokvrå och badrum. Trångt. Mysigt. Det finns ett hav i närheten också. Kanske 500m bort, max. Det syns inte från hotellet, hörs inte men det ligger ett stenkast härifrån. En liten vik. Jag har joggat förbi där men inte mer än så. Det kommer nog. Vi har ingen brådska. På dagarna tar vi oss till poolen, lekparken och ibland leker vi inomhus en stund i svalkan från luftkonditioneringen.

Vi busar och stojar med Bella i vattnet. Hon har börjat simma. Helst och bäst under vattnet men även ett par meter med huvudet ovanför vattenytan. Hon älskar att hoppa, plaska, busa, leka tafatt. Det blir mycket skrattande med henne.

Frida är lugnare. I början var hon nöjd med att bara sitta i kanten på poolen, som är sluttande som på en strand. Hon satt i 5cm djupt vatten och hällde vatten med hink och spade. Tittade på alla som stojade runt omkring men återgick snart till sitt. Lite som Ferdinand. Efter en vecka började hon uppskatta att komma ut på det lite djupare vattnet och simma på rygg & mage hållandes hårt i våra armar. De är olika, barnen. När Bella var 2½ år, som Frida är nu, slängde hon sig ut i vattnet, hoppade från kanten ut i vattnet och hojtade argt "läpp mig, kan fälv!!!" när vi ville hjälpa henne att simma. Så vi släppte - och hon sjönk... men när vi plockade upp henne, hostade hon lite och var sen lika glad igen och samma visa upprepade sig.

MakeN och jag njuter av god mat och lite vin. Vi klär upp oss och gör oss fina. För varandra. Jag har nagellack och klänning. Är ovanligt kvinnlig. Tid finns att vara det. Och ork. Innan middagen får barnen kolla på Bolibompa en stund och då sitter vi på altanen och har lite egentid. Bara är. Vi hinner träna. Vi sover ut. Vi sover middag. Slappar i solstolen. Byts av. Byter barn. Är tillsammans.

Det låter nästan för bra för att vara sant. Det är nästan för bra för att vara sant. Visst bråkar barnen emellanåt. Visst var det lite brusigt de första dagarna. Det var ju så ovant. Det var så mycket förväntningar. Nu har det gått en vecka och vi har kommit in i lunken. Vi har fått små rutiner. Och det bästa av allt, det är en vecka kvar.*

*) jag skrev detta på Cypern men nu när det publiceras är vi hemma igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!