14 augusti 2012

Ulligt & gulligt

Ett par veckor i höstas, för snart ett år sedan, var Frida alldeles för mager och tanig. Revbenen syntes, skulderbladen var väldigt markanta, armarna och benen var hårda, kinderna spända. Varje gång jag lyfte henne kändes det som att hon skulle gå sönder. Som att bröstkorgen skulle krasas sönder av mina händer. Hon kändes så skör, så spröd. 

Under den här perioden var Frida extra beroende av närhet, av att sitta i knät och av att bli buren. Inte konstigt med tanke på att hon inte hade någon energi eftersom allt hon fick i sig på en dag var några matskedar mat/smoothie/banan/nutella. 

Det är svårt att förklara, det är svårt att skriva men under den perioden tyckte jag att det var väldigt jobbigt, psykiskt, varje gång hon ville ha närhet. Jag var rädd att jag skulle ha sönder henne. Det kändes ju så. Hon var så knotig och hård, inte alls som ettåringar ska vara. De ska vara mjuka och tjocka med gropar i skinkorna. Det var ju vårt fel att hon var så där smal, för att vi ville att hon skulle lära sig äta och för att vi vägrade sondmata henne. Jag känner att jag fortfarande inte kan beskriva hur jäkligt det var, hur jobbigt det kändes att inte vilja lyfta upp sitt eget barn... jag minns fortfarande hur det var när jag strök henne över ryggen - hårt och buckligt. Inte mjukt. Bara hårt.

Men. Nu är det andra bullar. Helt plötsligt har vårt lilla benrangel blivit mjukt och ulligt. Hon har kinder man kan dö för och en dubbelhaka som går alldeles utmärkt att gömma sig i.
Konstigt att skönhetsidealet är det smala, när det mjuka & runda är så fantastiskt mycket gosigare och finare. Vissa har ju inte fattat någonting. Så det så.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!