20 september 2012

Spilld mjölk.

De flesta av oss får ju lära oss tidigt att man ska inte gråta över spilld mjölk. Jag är uppfostrad så och jag uppfostrar mina barn så. Det som har varit har varit, det är ingen idé att gråta över något man inte kan göra om.

Men å andra sidan. Är det inte just över den spillda mjölken man borde gråta? Det är ju något som är borta, förstört eller inte blev som man hade tänkt sig. Jag förstår förstås att det mesta av det här gäller världsliga saker. Det går att köpa ny mjölk, det är ingen fara. Men. Det är ju lätt hänt att tankesättet spiller över även på andra områden. På de som inte är lika värdsliga.

Som att till exempel ha ett barn som inte äter. Eller att få ett barn som föds med akut hjärtfel. Det är ju inte så världsligt.

Även om allt är bra nu. Allt är så bra det kan vara, just nu. Så får jag ändå en klump i halsen och en i magen när jag tänker på den där första tiden i Fridas liv. Då när allt ska vara rosaskimrande och det största problemet man ska ha är ömma bröstvårtor och lite för lite sömn. Det ska inte vara att vara tvungen att fråga om lov för att få hålla sitt nyfödda barn. Det ska inte vara att få andnöd för att man är så rädd att barnet när som helst ska dö i från en. Innan man ens har fått chans att lära känna det. Sån spilld mjölk tycker jag att man kan få gråta över. Borde gråta över. Jag har gråtit en hel del över det men kanske mest över rädslan att förlora mitt barn. För allt det där okända. Jag har inte gråtit lika många gånger för att jag kom till Holland, när jag egentligen planerade och förberedde mig för en resa till Italien. För om man sörjer att man inte kom till Italien så kommer man aldrig att inse vad Holland har att erbjuda... och visst är det så, men å andra sidan... Om man aldrig sörjer att man kom till Holland så är man inte riktigt sann mot sig själv. Alla vill till Italien. Jag ville det med.

Och som jag skrev i inlägget om Holland så kan man säga att Holland var det land vi kom till när de upptäckte Fridas hjärtfel. Landet vi hamnade i när det gäller matsituationen var något helt annat. Det var ogästvänligt, ociviliserat, omodernt, diktatoriskt. Och det har jag inte sörjt alls. För det går inte. Jag kan inte. Det är ju bra nu. Men jag förstår att jag borde. För det är klart att det ligger där inne. Väl förpackat. Ett år med sondmatande och kräkningar. Och ett år med viktkontroller, hot om socialen, hjärnskador och fan & hans moster.

När folk jag inte känner så väl frågar om den perioden så säger jag bara "det går inte att förklara och det går inte att förstå hur det är att ha ett barn som inte äter". Senast jag ändå gjorde en ansats att förklara hur jag såg på den hjälp vi INTE fått från sjukvården så fick jag frågan "upplevde du att sjukvården tyckte att ni var tramsiga?". Eh. Näe, det gjorde jag inte. Och någonstans där gav jag upp att försöka förklara. Det går ju inte. Det var uppenbart att hen tyckte att vi var tramsiga. Och jag förstår det, jag tyckte likadant innan det hände mig.

Men jag kommer bort från ämnet. Den spillda mjölken. Den är helt enkelt för svår att skriva om. Så det enda jag kan säga är att ni som kan, gråt över spilld mjölk. Gråt så tårarna sprutar. Det är lika bra att få det ur sig. Det skulle jag vilja göra. Det borde jag göra. Det är bara det att det är så förbaskat svårt. Det känns inte rätt mot Frida. Det känns som att jag skulle önska att hon var någon annan. Och det vill jag inte. Det gör jag ju inte. För mitt i allt det här, så finns det så klart ingen bättre unge än den där filuren. Jag måste förstå att jag kan sörja det som hänt. Sörja enbart det som har hänt. Jag ska jobba på det.

1 kommentar:

  1. Du skriver det som jag så många gånger känner. Min Ludwig har/hade inget hjärtfel men vi fick höra att det inte var säkert att han skulle överleva i magen. Är såklart överlycklig att jag har honom (trots ätproblem och allt) men kan känna mig så ledsen över alla upplevelser som vi missat, sånt som är självklart för de flesta föräldrar. Skulle vilja skaka om endel och förklara för dom vilken tur dom har, men så bitter ska jag väl inte bli...
    Nu kan jag ju gå in på era bloggar och få mer hopp om framtiden när jag känner mig lite nere, tack för det! Hälsningar Frida, ny i er grupp "knapphålsbarn".

    SvaraRadera

Hallå där! Jag älskar kommentarer så skriv gärna en rad!